En del skriver årskrönikor och en del skriver verksamhetsberättelser. De senare behöver inte vara avhängiga absoluta kalenderår och fokuserar dessutom snarare på verksamhet än året i sig. På händelser istället för dagar.
Efter en månad i Stockholm och en vecka som avgången ordförande för den gladaste och mest välkomnande föreningen vill jag göra min egen återberättelse där jag lyfter, inte allt, inte inget, utan en del, min del, på mitt sätt, ur mitt perspektiv.
Innan verksamhetsårets start skulle det valberedas och valberedningen gjorde ett så pass bra arbete att dess sammankallande inte kunde ställa upp till omval för samma position. Valberedningens sammankallande fick dock en ny position. Som pojkvän. Den före detta valberedningen har under sin tid på sin nya förtroendeplats (mandat på obestämd tid) gjort ett alldeles för bra arbete, vilket bland annat har kommit att bidra till en, för kollektivtrafiken, ökad intäkt.
Verksamhetsåret drog igång och jag hade inte bara avsatt en valberedningsordförande för att bli ihop med densamma, utan dessutom fått den fina titeln ordförande, vars innebörd är flerfaldigt mycket finare än titeln i sig.
Med en styrelse vars medlemmar gick från att vara ledamöter till att vara bland de bästa av vänner och med möten som gick från att vara något enbart tekniskt och pappersstyrt till att vara fyllda av humor och god stämning, har rollen som ordförande varit oförskämt lätt.
Med en blandad kompott aktiviteter har vi såväl druckit öl med ministrar, som sjungit absolut fulast på sittningar, som haft lunchseminarier, som haft kampanjer och med dessa kunnat bredda vår förening till att bjuda in många olika människor där idén om frihet har varit det som gjort grunden, men där en inkluderande vänskap har bidragit till att människor har vuxit.
Samtidigt som jag fick glädjen att vara med om att föra en förening framåt, fick jag fördjupa mig ännu mer i statsvetenskap som på A-nivå var sjukt tråkigt, på B-nivå intressant och på kandidatnivå blomstrande. Måhända att jag såväl svurit som ångestfyllt beklagat mig över uppsatser och tentor, men jag har kunnat plugga något som är riktigt kul och gjort det med ett bra resultat.
Och jag har fått göra allt det här i Lund, kanske Sveriges mysigaste stad. Det första stället jag kan se som ett alternativ till mitt hemma. Mitt hemma är min mamma, min familj. Mitt Lund är min stad. Det är något speciellt i att det är livsfarligt att köra bil, att det är busschaufförer som äger vägarna, cyklister som ockuperar dem och bilister som trängs på dem. Det är något speciellt i att alla längtar efter och tror på framtiden. Det är något speciellt i att ingen riktig skåning förstår hur snö fungerar. Det är något speciellt i att man i Lund inte firar sådant där uppländskt som valborg, utan istället har siste april. Det är något speciellt i att alla pratar olika dialekter (förutom på EC där alla pratar stockholmska). Det är något speciellt i hur våren finns i de blommande magnoliorna utanför universitetshuset. Det är något speciellt i att man festar på nation och tycker att öl för mer än 40 kronor är orimligt. Det är något speciellt i hur Universitetsbiblioteket alltid för tankarna till Harry Potters Hogwarts. Det är något speciellt. Det är något speciellt med Lund.
Och på detta blev jag erbjuden att göra praktik på Utrikesdepartementets enhet för internationell handel, och således få högskolepoäng för att lära mig mer om och jobba för frihandel. Fortfarande orimligt coolt. Men det är ju inte konstigt att jag saknar allt jag blivit bortskämd med i Skåne och hemma.
It's like you're always stuck in second gear
And when it hasn't been your day, your week, your month,
or even your year,
I'll be there for you
When the rain starts to pour
I'll be there for you
Like I've been there before
I'll be there for you
'Cuz you're there for me too.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar